Sorry, looks like we don't have enough of this product.
Den här typen av pjäxa syntes för första gången till omkring 1968 när bl.a Daleboot började laborera med en ny konstruktion. En rad andra tillverkare gjorde egna modeller men genomslaget kom inte förrän 1978 när Raichle släppte klassiska Flexon (på bild).
Att vi kallar det för "tredelade pjäxor" kommer sig av att pjäxan är uppbyggd av tre olika delar. Ett bottenskal som är öppet över vristen och fotryggen, en kappa som ger stabilitet bakåt och i sidled och sist men inte minst en tunga som styr flexet framåt och täcker upp det öppna skalet.
Flextungorna på dagens tredelade pjäxor kan ofta bytas ut om man önskar en styvare eller mjukare pjäxa och ibland går de att ta bort helt för att få mindre friktion i gåläget, om ett sådant finns.
Om vi börjar med de vanligaste argumenten så ger de ett mer progressivt flex. Om du vid det här laget undrar "...vad är ett progressivt flex?" så oroa dig inte. Det är ett smått missbrukat ord i pjäxvärlden och hälften av tiden används det nog lite väl svepande. I grund och botten kan vi tänka på det som en jämnare känsla igenom hela flexkurvan.
Generellt sett så är en tredelad pjäxa något mjukare längst upp i flexet för att sedan bli gradvis styvare desto mer man belastar tungan. Detta gör i sin tur pjäxorna mer skonsamma mot skenbenen och i slagig, uppåkt terräng kan pjäxan upplevas som mer dämpad.
En central del av 3-delade pjäxor är spännenas placering. Utmärkande är det tvärgående spännet som är vinklat ner över vristen. Detta ger potentiellt bättre hälgrepp än traditionella pjäxor. Det tvärgående spännet sitter dessutom monterat i bottenskalet till skillnad från på kappan vilket även det bidrar till att hälen hålls bättre fast.
Viktigt att tänka på är att detta bara är sant så länge som pjäxan passar din fot. Att tredelat skulle vara likställt med bra hälgrepp är inte riktigt sant som det ibland beskrivs. Läs mer om passformen nedan.
"För kalla fötter och benhinneinflamation är tredelat ofta räddningen"
Eftersom bottenskalet är helt öppet upptill lämnas mer plats för vrist och fotrygg. En tredelad pjäxa kan vara ett bra alternativ för dig med höga vrister som ofta får tryckpunkter över fotryggen. Åt andra hållet kan du som har väldigt platta fötter få svårt att hitta bra hälgrepp eftersom du inte får samma tryck uppifrån som i en överlappspjäxa med tajt insteg.
Påtal om insteg så är tredelade pjäxor i regel lättare att komma i och ur än de tvådelade. Här på Skistore har de t.ex. kommit väl till pass med stelopererade anklar och andra skador som påverkar rörligheten i fotleden.
En annan feature som förknippas med den här typen av pjäxa är den s.k. wrap innerskon. Innerskon är "snurrad" runt benet istället för att ha en klassisk plös framtill. Detta göra att den fyller ut med plats över vristen, vilket behövs i det öppna skalet. Det ger också mer dämpning framåt och skyddar smalbenen.
En stor fördel med den här typen av innersko är att de i regel är betydligt mer formbara än traditionella innerskor och även mycket varmare. För kalla fötter och benhinneinflamation är tredelat ofta räddningen. En komplikation med detta, speciellt i de hårdare modellerna, är att innerskon kan upplevas som kantig och obekväm innan den har formats. Här är det viktigt att ha koll på hur stor skillnad tillpassningen gör, av erfarenhet kan vi säga att det kan vara som natt och dag.
En bieffekt av att pjäxans skal är öppet upptill och att flexet styrs med tungan är att den beter sig lite annorlunda i vissa vinklar. I sidled och diagonalt framåt får man inte riktigt samma styvhet och respons som i en tvådelad pjäxa.
Traditionella överlappspjäxor har sina fördelar i att de är styvare i sidled och diagonalt. Det innebär att de står emot vridande krafter bättre. Tänk dig en sväng och var du sätter trycket på en pjäxa för att få skidan dit du vill. I rörelsen som sker snett framåt behåller en tvådelad pjäxa mycket mer av sin respons och styvhet där en tredelad pjäxa tappar något.
Detta innebär i praktiken att den klassiska konstruktionen är mer fördelaktig på hårt underlag och vid kraftfull åkning på kant. Så för dig som som älskar att åka pist och leta efter det perfekta skäret så är en tvådelad pjäxa troligtvis den rätta vägen.
En bieffekt av att pjäxan har kapacitet att överföra mer kraft till skidorna i en sväng är att de blir mer responsiva. Man kan uppleva en något mer direkt känsla och vana åkare kan uppleva att det krävs mindre input för att pjäxan ska svara. I hårda pister finns det inget som slår returen som en riktigt bra överlappspjäxa ger.
För mer ovana åkare kan det motsatta sägas. Där kan en tvådelad pjäxa upplevas stelare, som att mer kraft behöver skjutas till innan pjäxan börjar jobba. Det beror på att flexet är mer linjärt och har en tydligare start och stopp punkt än tredelade pjäxor.
Det kan göra att en ovan åkare får svårare att initiera svängen och komma fram på skidorna. Samtidigt så kan urbottningspunkten, dvs. där flexets rörelse tar slut, kännas mer abrupt och obekvämt. Allt detta gör att pjäxorna inte är lika skonsamma mot skenbenen som den tidigare nämnda konstruktionen.
Skalat på tvådelade pjäxor överlappar som bekant över vristen. Detta gör de svårare att komma i och ur än tredelade pjäxor. Alla har vi varit där, pjäxorna glömdes i bilen över natten och nu ska vi försöka pressa ner våra stackars fötter i ett stelfruset plastskal.
Flexet på tvådelade pjäxor styrs i huvudsak av plastens tjocklek och kvalité. Detta gör det något svårare att ändra flexet på en tvådelad pjäxa. Det finns sätt att mjuka upp dem, och även styva till dem. Men det är onekligen smidigare att bara byta tungan på en tredelad pjäxa.
